onsdag 11 september 2013

Om verkligheten

Igår vid middagen här hemma ville Felix knappt äta någonting, och jag frågade Varg (det är han som hämtar) hur Felix hade ätit på dagis. Dialogen var ungefär som följer:
Varg: Bra sade dom iaf.
Jag: Vad bra, vad åt dom?
Varg: Eh, fisk? Och ris kanske?
Jag: Kanske? Frågade du inte?
Varg: Inte direkt. Sen hade han ätit typ en hel bulle till mellis!
Jag: Vadå för bulle?
Varg: Men alltså.. en bulle! Vadå vad för bulle?
Jag: Jamen, fikabulle eller.. matbulle?
Varg: En bulle! Vad spelar det för roll?

Och där tänkte jag att ja, vad spelar det för roll? Men jo, det gör det för att..

Jag: Jag har varit hemma med Felix i över ett och ett halvt år, jag har vetat varje dag på minuten hur länge han har sovit, vad han har ätit, allt han har gjort och tyckt om och varit ledsen över och nu vet jag inget alls. Jag vet att jag måste släppa det och slappna av men det är skitsvårt och det fattar du väl?
Varg: Ja. Och just därför räcker det med att han ätit en bulle.

Sen var det tydligen färdigdiskuterat!

För Varg är ju inte skillnaden så himla stor egentligen, men för mig är den helt enorm. Jag står där på jobb och sätter prislappar på varor eller går igenom leveranser och så kommer jag på mig själv med att undra vad min lilla unge gör nu. Leker han, är han glad eller lite ledsen? Sitter han ordentligt i sin matstol eller tramsar han som hemma?
Och då blir det himla svårt att koncentrera sig, för den där så kallade verkligheten som det var så viktigt att komma tillbaka till, den känns inte särskilt verklig än, utan min verklighet leker med duplo på en förskola på andra sidan stan.

1 kommentar:

  1. Det är väl självklart att det känns så för dig, du vet män är från Mars ;) Skämt-åsido.
    Det är en ny verklighet nu, det är småstegen dit som räknas <3

    /Lillasyster

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...